Back to the reality :)

Hej alla goa vänner !

Var ett tag sedan jag var inne här , en envis förkylning (influensa) har tagit ett ordentligt grepp om mig och vill inte riktigt ge vika ännu.
Men nu har jag INTE TID att vara sjuk längre och tvingar mig upp trots hosta och nysningar och lite feber .Typiskt mig , alltid LITE för bråttom :)
Veckan har vikts till tvätt, städ och skridskoåkning med Liam och jag tycker det är underbart att skolan börjat igen med tider och rutiner och allt annat som hör vardagen till. Jag gillar inte långa ledigheter och lov , får mer gjort då jag har jobb , skola och vardag än under dessa "ledigheter". Har tagit ett beslut att jag ska hitta någon sysselsättning igen och om det blir raktik, jobb eller skola står ännu skrivet i stjärnorna men jag har en tanke som jag ska kolla upp imorgon , återkommer om detta :)
Känns jobbigt och krystat att skriva nu , är en periodare på detta och måste ha riktig "skrivlust" för att det ska bli bra (bra för mig är PERFEKT) Det blir det inte nu , men det får vara ok även för mig att inte göra allt helt perfekt. Nu har jag börjat igen och ni vet att jag lever i alla fall och imorgon blir det troligtvis mer :)

Sov gott sötnosar :)

Marlene

JULHELGEN

Vill mest bara gå in för att tala om att jag mår ganska bra , förutom en förkylning som varken försvinner eller bryter ut riktigt. Tänkte också meddela att jag kanske inte kommer att göra inlägg VARJE dag som jag skrivit tidigare , utan bara då jag har ork och lust. Dom dagar jag inte skrivit nu under helgen har bara orsakat dåligt samvete och en känsla av misslyckande och att jag lika gärna kan sluta blogga nu då jag ändå inte gjort som jag hade bestämt mig för att göra. Återigen sätter jag ribban högt och sätter krav på mig själv. JAG gör detta själv och kanske har det varit så hela mitt liv , att det är JAG och inte andra som ställt kraven på mig . Har ibland trott att det är andra som gjort det och att jag genom prestationsbelöningar både i skola , idrott och jobb trott att andra förväntar sig att jag ska prestera.  Att jag duger /räknas för det jag gör och inte det jag är :( Men faktum är att jag börjar förstå att jag sen tidig ålder satt höga krav på både mig själv och andra. Att allt skulle vara perfekt och om det inte var det kunde jag lika gärna skita i att göra just det. Men det jag var bra på gjorde jag gärna och då helt PERFEKT ! Tror även att min adhd problematik  gjorde att jag bara kunde göra det som jag tyckte var intressant/roligt annars tappade jag fokus och hittade roligare saker att göra. Det jag tyckte om brann jag för  fanns inget stop för. Minns när jag skulle skriva uppsats i aulan eller i storsal att jag hade fruktansvärt svårt att komma igång , men jag älskade att skriva och när jag väl kom igång fanns inget stopp i mig . Pennan gick av sig själv och hade jättesvårt att sluta :) Om jag hade någon lärare jag inte riktigt gillade eller som inte kunde motivera mig så gick det inte heller . Men om det i samma ämne kom en ny lärare som fick mig att bli intresserad så kunde även det tråkiga bli kul. Tror lärarna har en viktig uppgift där med barn med adhd, att vara pedagosiska och motiverande. Att anpssa lektioner , ämnen efter den enskilda individen. Tror att jag hade högsta betyg i ALLA ämnen nån gång under högstadiet så kunde jag bara hitta motivationen så kunde jag lyckas med det mesta och hade otroligt lätt för att lära och även minnas . Många prov behövde jag inte plugga till om jag varit med riktigt på lektionerna  minns jag nästan allt. Kan idag inte se en film två gånger heller för jag minns detaljer och repliker långt senare . Jag kan också än idag reta upp mig på om jag läser ett blogginlägg och det finns ett litet stavfel eller om jag sitter på en föreläsning och föreläsaren stavar fel på tavlan. Svårt att vara helt perfekt eller förvänta sig att någon annan ska vara det (kanske däärför jag lever som singel ;) ) , finns nog ingen som är det .  Det fanns en period då det var så jobbigt så när jag inte kunde vara bäst på att vara bäst , provade på att vara bäst på att vara sämst :( Ingen bra period av mitt liv det .....

För övrigt har julen varit lugn och fin , och jag var jättenöjd och glad då jag kom hem på julaftonskvällen. Höjdpunkterna under helgen var att jag fick umgås med Jocke som bara är hemma över jul och nyår och att min fina pappa var där som jag inte träffat på ett tag. Alla andra är ju självklart också viktig , men dom finns nära jämt då vi bor i nära.
Nu ska jag gå och väcka min lilla goknopp som ställt om dygnet under julhelgen så han kan somna i tid ikväll i alla fall.
En fin dag till er alla , njut av den till fullo för den kommer inte tillbaka .....

Marlene på en ständig resa med sig själv :)

Så var man där igen då ......

Marlenes krypin "Det är ALDRIG kört " ....

onsdagen den 21:e december 2011

Så var man där igen då ....

Grrrr ! Jag blir så arg på mig själv för att jag hamnat här igen , skulle ju göra annorlunda denna gång .
Efter en lång tids utbrändhet (läkaren kallar det utmattningdepression) så hände något helt underbart för några veckor sedan. Jag fick en ny medicin som var mot depression eller adhd + depression eller bara adhd . Direkt visade den bra resultat. Redan efter nån dag så var jag pigg och glad igen. Så dom hade kanske rätt läkarna ändå då , att jag hade en depressionn !? Själv kallade jag det frustration över att inte få till min medicinering, att jag var såå grymt trött och att jag "tappade gnistan". Skitsamma vad det var men den nya medicinen hjälpte i alla fall. Voxra heter den och jag rekomenderar den starkt om ni liksom jag börjar känna hopplösheten komma tillbaka. Tar bara ritalin vid behov nu och brukar ta den för att "starta motorn" på morgonen och komma igång. Men jag tycker inte den hjälper till det heller längre så jag ska sakta men säkert ta bort den tror jag. Vad jag märker fungerar bättre är tankens kraft och beslut jag tar som jag sedan fullföljer. Ja, vad jag ville komma till var att när jag ÄNTLIGEN fick livslusten och hoppet tillbaka, så var det såå mycket som kommit efter och jag behövde komma ikapp. Kände massa måsten och krav....Tvätt, städning, betala igen till Liam för att jag inte orkat så mycket på slutet,  träffa familj och vänner , samtal som skulle ringas , räkningar som jag fått onödiga påminnelser på med extra utgifter som följd och en massa annat. Jag startade motorn med en rivstart , gasade och bromsen använde jag inte på flera veckor.


http://www.youtube.com/watch?v=bNlNZ2T9EeY&feature=share    =  HIGHWAY TO HELL


Vaknade mestadels 07.00 och somnade mellan 02.00 - 03.00 och var ändå pigg. Jag var aktiv hela dygnet och möblerade , städade, tvättade, ringde samtal och ofta allt på en gång. Nu (i förrgår )höll motorn på skära och jag bromsade i alla fall LITE tidigare än förut (eller inte !? ). Förstod att om jag inte stannar upp och tar hand om mig själv nu så kommer jag bli liggande igen helt viljelös . Eller ännu värre , att jag också får lämna jordelivet och resa till himlen som min kusin som alltid var på G. Det är inte dax för det än, jag har ju massor kvar att göra. Se min son växa upp, följa min stora sons väg och kanske bli mormor om några år . Jag måste ta mitt ansvar som mamma ....Så nu har jag på olika sätt försökt få tag på nån kognitv terapeut som jag får börja gå hos för att få lite hjälp med dom bitarna där jag ofta brister. Finns några bitar som jag inte på egen hand klarar själv än, och det är just att inte accelerera upp tempot mer och mer då jag mår bra  utan försöka hitta det där "lite lagom" stadiet . Att inte göra tusen saker samtidigt dom dagar jag är pigg utan var nöjd för en eller två saker per dag. Att sköta mina måltider och komma igång med fysisk aktivitet. Att inte stoppa huvudet i sanden då saker känns övermäktig utan be om hjälp eller dela upp det på flera dagar . Av nån konstig anledning så går allt sånt bättre då någon håller "koll" på mig och vi bestämmer att till nästa vecka ska du ......Jag brukar väldigt sällan "missköta" mig sådana gånger utan vill ju vara "duktig" för fröken , terapeuten , chefen och en massa andra människor. Trött på att vara duktig också egentligen, i alla fall för att bli bekräftad  ;)
Nej , nu ska jag vara "duktig"  och gå ifrån datorn och lägga mig i soffan och säga till mig själv att det är helt ok att inte göra nånting .............Ooooops innan jag hann avsluta bloggandet så ringde syrran som hade varit på Birsta och hämtat en ljuslykta dom lagt undan till mig och jag sprang ner för att möta henne. Vips så var jag i källarförrådet igen och "fastnade" där en halvtimme trots att jag bara skulle hämta en antennkabel. Upp kom jag med en röd ryamatta, Liams pass , ljuslyktan och en julskiva men antennkabeln var spårlöst borta !??? Ner igen och hittade ännu lite mer saker men ingen antennkabel SÅKLART ! När jag ska gå på toa så ser jag att den ligger på golvet. Såg också att det stod en stol utanför klädkammaren (skulle ju byta lampa där juh ) , ser även att jag plockat ur halva bokhyllan då jag skulle göra om där och"glömt" att ställa tillbaka det och i Liams rum har jag också ställt in en del saker som jag "glömde" att ställa där det skulle vara. Nu är huvudvärken tillbaka igen och jag skiter i att göra nånting mer nu utan tar ALLT utom lampbytet imorgon. Annars får jag tänka på att ordspråket "vila får man göra i graven " kan komma att bli verklighet för mig inom kort ! Ja , ni förstår ju att varnlingsklockorna både blinkar och ringer i Bosvedjan , jag måste vara både döv och blind jag :(

( Kan tillägga att inlägget försvann när det var klart och det har tagit mig ungefär 40 minuter till :( , inte riktigt min dag idag som Liam brukar säga.....)

Det är ALDRIG kört: Egentid !?

Det är ALDRIG kört: Egentid !?: EGENTID Ja , då var det dax igen då . Jag har nyss lämnat...

Egentid !?

                                                                      EGENTID

Ja , då var det dax  igen då . Jag har nyss lämnat på Liam på skolan och eftermiddag ska Caroline hämta honom och han ska få vara  med henne två dagar i Holm. Glad att dom finns för oss :) Jag bad själv om det då han börjat i hockeyträning och inte kunnat åkt dit som planerat varannan helg. Jag är väldigt trött just nu och behöver lite egentid , ta hand om mig själv för att orka vara den mamma jag VILL och bör vara . Mitt liv är mest att vara mamma nu och hans intressen i form av innebandy och ishockey har även blivit mina. Trivs med föreningslivet och idrotten så jag har det gärna så. Även om jag faktiskt har egna intressen med som jag satt åt sidan just nu. Nu sitter jag ändå här med dåligt samvete för att jag har bett om att få lämna bort honom några dagar . Att jag borde orka mer , vill han verkligen åka (det vill han ) ,tänk om något händer honom en sån gång och en massa andra dumma tankar som mitt förstånd talar om inte är rationella . Men min känsla och mitt förstånd går ju som sagt inte alltid hand i hand . Samma visa varje gång :( Han har testat mig mycket dom sista dagarna och det tar på krafterna . Har inte varit såå trött att jag gett efter som jag gör ibland , utan har stått fast vid det jag säger och han vet exakt hur långt han kan gå och var gränsen går.  Tror han tycker det är lite skönt att få byta miljö också och han trivs verkligen på "landet " :) Du har aldrig tid att vänta , du lyssnar inte och du hör inte vad JAG säger sa han imorse då jag frågade varför han blev arg. Så är det då jag börjar bli  "utbränd" . Då kommer stressen som ett "brev på posten" . Det är tur att han är bra på att uttrycka sig och att han törs . Då vet även jag att nu är det dax att bromsa. Han hjälper mig jätte mycket  Liam . Så det är helt rätt att vi laddar våra batterier på varsitt håll nu . Då är vi är pigga och glada under julhelgen . Vill inte vara den där stressade , tjatiga mamman som jag vet att Jocke (min äldsta son ) inte orkar med, dom få dagar han är hemma innan han åker tillbaka till  Manchester igen efter jul och nyår . Han är verkligen värd en lugn och glad mamma. Jag ser också Liams  små "testningar" som något bra. Han har varit väldigt "foglig" och " snäll "  under en period i sommar, då jag var RIKTIGT trött och inte alls mådde bra . Jag tycker det är bättre att han blir lite arg och visar sina känslor. ( Tack Lena N , han vet vad arg är för känsla ;) ) Jag älskar verkligen den grabben och vill ge honom alla förutsättningar för att bli en självständig och trygg person .

Så då kom vi till det här med egentid nu då ;) Hur ska jag använda den tiden på bästa sätt tro ?  Jag börjar med att ta bort mitt dåliga samvete. Jag har lite julbestyr kvar och behöver även vila och göra något jag tycker är skoj . Så vi får väl dela upp dagarna på både lite "julfix" och lite vila och skoj . Granen ska vi klä på Torsdag när Liam kommer hem i alla fall och på Fredag hoppas jag Jocke kommer hem och sover med oss :) Det ska bli så kul att få rå om honom också . Han har många han vill se under sin julvistelse hemma i Sundsvall. Han bor och arbetar i Manchester för tillfället . har hunnit med både London och Barcelona också och arbetat ett år på IF i Sundsvall. Han är bara 23 år och har hunnit med en del redan . Han är väldigt driven och duktig på att ta sig fram min äldsta son . Rolig och socialt kompetent (mycket social )  är han också . Jag är jätte stolt över honom och tror han fått dom  egenskaperna av mig. Inte helt rättvist det där kanske, för hans far går inte av för hackor vad det gäller att "göra det omöjliga "  han heller. Han befinner sig nu i Thailand  , vilket ingen i hans omgivning trodde var möjligt  då han nämde det. Men nu bor och arbetar han där :) Jag är glad för hans skull, då hans liv i Sverige var allt annan än bra . Dagen idag:  Idag ska jag få besök av Inger en före detta arbetskamrat som nu är präst i min församling som ville komma och lämna en liten julgåva till mig och Liam . Det ska bli jätteskoj att få träffa henne och glad för att dom tänker på mig. Jag saknar verkligen jobbet jag hade i kyrkan , där trivdes jag verkligen . Ibland funderar jag på att läsa klar min diakon utbildning ....Men till skillnad mot för förut så har jag inte bråttom i mina beslut längre utan funderar fram och tillbaka . Tror medicinen hjälper mig lite där,  förut blev det ofta fort och fel och gör om gör rätt . Idag ransonerar jag med min energi , funderar innan så slipper jag onödigt jobb ;) Förr tänkte jag ofta att om jag inte gör det NU så blir det fösent, nån annan hinner före .... Men idag tänker jag att blir det så , så var det inte meningen . Jag är HELT SÄKER på att GUD har en plan för mig , även om jag inte alltid förstår meningen och varför  då jag är mitt upp i situationer och händelser . Nej mina vänner nu ska jag ta mig en dusch och göra ett SISTA försök att hitta mina julgardiner till vardagsrummet i källaren . Hittar jag dom inte så får jag nöja mig med dom jag har satt upp nu . Julen står ju inte och faller med ett par röda julgardiner. Önskar er alla en fin dag , för jag ska förgylla min på bästa sätt. Sprid kärlek och glädje till dom ni möter , ge en annan människa av din tid om det behövs . För att sprida kärlekens budskap tror jag är en del av julen , och alla andra dagar med för den delen :)

Tänk på vad och vilka ni har istället för vad och vilka ni inte har ....

Mycket Anna - Karin tankar för mig och mina nära och kära nu  ♥ En enorm saknad för många av oss. Det är lätt att tänka på vad /vilka vi saknar . Men utan att sluta sörja så kanske vi som är kvar kanske ska börja tänka på vad och vilka vi faktiskt har kvar. Kanske också vad och vilka vill vi ha kvar in vårt  liv. Vilka ger mig /oss glädje och energi och var finner vi  rellationer  som handlar om att inte bara ge eller bara ta. Kanske, kanske kan vi sakta, sakta byta ut sorgen mot glädjen över dom vi faktiskt har kvar här på jorden NU .Ta hand om varandra  värna och bry oss om varandra ,  "bära" varandra vissa dagar, ringa till , UMGÅS med istället för att ha alla på distansrelationer eller över nätet och inte reflektera över det förrän det är försent . Det är DÅ vi får stå kvar med massa tankar och funderingar på varför hade vi så dålig kontakt, varför hjälpte vi inte henne /honom den gången, vad hade jag kunnat gjort m.m. m.m. Plötsligt när någon dör så blir alla "bästisar" med den personen också , alla hade en sån braaaa relation med den som lämnat. Alla stora Män och Kvinnor är död som talesättet säger. Det är då dom hyllas och äras för vad dom gjort och framförallt VAR. Men fick ofta inte höra detta under sin livstid :( Många känner också skuld och dåligt samvete men då är det försent. Då kan man inte vrida tiden tillbaka och göra om och göra rätt eller annorlunda.  Så se till att be om och ta emot förlåtelsen av människor . Sen kan man välja om man vill ha en nära relation med dom beroende på vad som hänt. Men förlåtelsen är befriande för både den som ber om den och den dom får ta emot den. Dom döda har fått frid och i det här fallet , Anna-Karin har fått frid ♥ Men vi andra finns kvar och måste vara dom medmänniskorna, vännerna , syskonen , släkten som vi värnar om....om vi trivs i dom sammanhangen vill säga . Vi väljer ju inte familj och släkt , alla vill inte heller ha dom banden då. Men då finns kanske vänner istället , då får man värna extra mycket om dom :) Men ju fler vi är kärleksfulla och goda emot, ju fler kommer göra likaså och vårt samhälle kommer förändras . Tänker på filmen Pay it Forwars (skicka vidare ) . Gör en eller två fina handlingar för någon annan människa idag. Kan vara en främling med . Främlingar kan vara vänner vi inte
känner än :) Gör det kravlöst och med kärlek och villighet då blir det bäst :) Är helt säker på att Anna - Karin och andra som lämnat oss skulle önskat det ♥

 

 

Avskedsbrev !

---

Så här blev brevet med ytterligare tillägg och lite ändringar. Jag läste det på minnesstunden och det kändes fint ...

 

Avskeds brev till dig min fina kuin Anna- Karin !

 

Idag är det tungt , idag är det  begravning för dig älskade Anna - Karin . Du blev bara 39 år. Du lämnade oss för cirka två veckor sen i stor sorg och saknad och vi står kvar med massa tankar och frågor om varför, vad hände och om vi hade kunnat gjort mer. Men vi försöker också acceptera och tänka att du nu i alla fall fått frid och att kampen är över och att du är en ängel som vakar över oss alla nu. Idag när jag gick till bussen, lyste solen jättestarkt och vackert och det kändes nästan som en vårdag. Tror det var du som lyste på mig och att du vill ge oss ljus mitt i det mörka denna dag.   Din sista dag i livet  hade vi tillbringat  tillsammans . Vi köpte  julklappar , provade kläder , köpte kläder och var på restaurang . Vi pratade också om hur vi skulle kunna hjälpa din syster Erika som hade det jobbigt . Det var viktigt för dig att hjälpa henne och det har jag berättat för henne. Vi pratade även om barnen och om att Isak skulle komma hem den 16 : onde och att du tagit ett beslut om att Wilma skulle komma hem då din adhd-utredning var klar och du börjat fungera med medicinen. Du kände dig trygg med att hon hade det bra där hon var . Ett mycket klokt beslut. Du försökte hela dagen få tag på Simon som hade sovit då du for och du ville hem till honom direkt vi kom hem, det var det viktigaste. Du tyckte du försummat honom lite på slutet , det har jag också berättat . Du pratade även om Kassandra . Jag är OTROLIGT TACKSAM att jag fick dela din sista dag i livet med dig, även om jag kan tycka att dina barn skulle ha fått den. Din mor och dina syskon skulle jag också önskat den . Att dom skulle få HELA dig den dagen .

Nu tänker jag tillbaka och minns. Jag minnns när du kröp i gräset och även stapplade på dina första steg i gröngräset bakom gympahallen på Alnö . Jag minns hur min pappa låg i gräset och fotade dig, han älskade att fota. Du hade röda kläder på dig och och du var såå söt , korten finns kvar. Min pappa och mamma tyckte väldig mycket om dig, likaså min syster Mariana och jag . Du var en del av vår familj periodvis då du tillbringade stor del av några sommarlov hos oss . Minns dina bus, och minns när du Mariana och Gunilla lussade. Ni var så fina och även foto från det hittade jag i ett av dina album. Du älskade att få vara med dom , dom var lite äldre än dig och dom lät dig vara med . Jag minns vilket känsligt barn du var och  hur lätt du hade till gråt . Många gånger sa jag saker till dig så du skulle börja gråta och när mormorhörde  att du grät skyndade jag mig att be om ursäkt och bad dig att inte säga något. Detta har jag tänkt på många gånger och ångrat jättemycket. Tror jag var lite avundsjuk på dig då du kom att bli den som mormor hade närmast hjärtat, för innan du föddes var det alltid jag och mormor. Mormor var en jättviktig person i ditt liv. Minns våra finlandsresor med henne :) Minns när vi var med i en reklamfilm på båten. Minns att när du blev äldre hade du också nära till skratt och vi hade ofta en tyst kommunikation du och jag då vi ofta tänkte och kände lika , vi kände ofta mer än andra . Vi var lyhörd för sånt om inte sas och hade god intuition.  Vad jag också minns är ditt engagemang med barnen som betydde allt för dig och som kom att bli din drivkraft för att orka LITE TILL och resa dig efter "fallen " . Minns dina resor till din "oas" i Dorotea dör du fick vila och bara vara. Tror dom betydde otroligt mycket för dig och jag är glad för allt Karl-Fredrik gjorde för dig. Blev ofta förvånad då du stack iväg i bilen med alla dina barn till Dorotea på helgerna , och ringde från bilen och nångång hade du även med din systerson Casper trots att du hade så mycket själv. Du sa att om du hade fyra eller fem spelade ingen roll och kunde du hjälpa och avlasta en annan så mådde du bra. Glad att jag blev den som fick ta emot ditt fjärde steg där du berättade hemligheter som var så smärtsam och jobbig för dig att du behövde få dom ur dig. Dom stannar i mitt hjärta för alltid och att jag fick förtroendet var  STORT och säger också en del om vilka starka band som fanns mellan oss även om vi ibland var som katt och råtta. Sen minns jag tydligt dina rop på hjälp det sista året, dom ekade men ingen förstod allvaret :( Vad jag minns är VI och även andra visste ju var problemet låg men hjälpen var långt borta, och du hade varken ork eller driv längre att gå vidare med det. För det kan jag känna mig både arg och ledsen på både Socialtjänt och Landsting ,då jag själv många gånger ringde dom och försökte få dom att förstå allvaret. Jag kan tycka att ett liv med adhd och det kaos det kan innebära med ETT  barn kan vara jobbigt . Du hade fyra , tre boende hos dig med massa "plikter" , möten , tider och ansvar du skulle fixa och ditt liv blev en kamp. FATTAR INTE att du fixade det så bra som du gjorde ändå . Du kämpade, slet och skrek men inte många hörde. FÖRSTÅR att du måste fly ibland , att du måste stänga av turbon du hade i huvudet med alla tankar , ideer och den hjärnverksamhet vi med adhd har. För även om du aldrig fick diagnosen så är jag rätt säker på att du hade det ,och det hade du ju också fått höra på sjukhuset att dom starkt misstänkte . Människor utan adhd skulle nog inte klara att flytta in ens en dag i vårat huvud. Synd att du inte hann få den hjälp du så väl behövde när du var såå nära , att du kunde fått den där den fanns så du hade sluppit hitta egna lösningar och som min läkare uttryckte det : - Du hittade din medicin innan vi gjorde det . Idag  ska vi som verkligen älskade dig och som på olika sätt försökte hjälpa dig efter allas vår egen tro och förmåga ta ett sista farväl av dig. Vi försökte på lite olika sätt , ibland gjorde vi rätt och ibland gjorde vi fel . Ibland blev du arg , ibland blev du glad , ibland lyssnade du och ibland stängde du av . Väldigt ofta var DU den som lyssnade och stöttade trots din egen kamp. Tror det var ett sätt för dig att komma ur ditt "eget huvud" för en stund . Släppa dina egna problem och det jobbiga , men även en del av din personlighet och en mycket fin egenskap. Detta minne ska jag bära med mig ....den omtänksamma, generösa ,vackra , glada och roliga tjejen du var . Känns bättre att minnas det än det sista jag såg dig, då du låg i kistan . Jag ska minnas dom fina minnena och alla glada skratt. Idag vill jag också säga  till dig en sista gång att det kommer att bli GRYMT TOMT utan dig, att du lämnar ett stort tomrum efter dig. Vill också berätta hur mycket jag älskade dig , även dom gånger vi blev osams och inte pratade med varandra på några veckor så fanns du i mitt hjärta och i mina tankar . Det är väl också det som är riktig kärlek att kunna ha skilda åsikter, bli lite ovänner och ändå veta var man har varandra och att det skulle bli bra igen. Ibland var vi medvetet ifrån varandra då vi periodvis inte var bra för varandra , men i tanke och hjärta bar vi varandra ändå . Anna - Karin du var som en lillasyster för mig och det sa vi också väldigt ofta. Du sa också väldigt tidigt att du ville bli som mig och berätta vid ett flertal tillfällen att jag var din förebild. Vad som var tråkigt var att du tog efter så många av mina negativa sidor och jag tycker det är trist att mina val och min väg i livet inte såg lite annorlunda ut och att du hade följt mig då istället.  Du jämförde dig också ofta med mig och även andra och kände dig sämre . Du var så MYCKET MER än vad du förstod och du var bättre än mig på massor av saker. Något jag alltid var avundsjuk på var din förmåga att få dina hem att kännas så hemtrevlig,  och du älskade dina hem och pysslade och fixade ofta där. Jag är glad för är att du kom till tro och att fann ro i kyrkan och att du de dagar det var jobbigt och du kände dig värdelös kunde känna dig älskad av Gud i alla fall , och att du ofta fick bevis på att bön fungerade. Du nämde ofta att du kände att Gud var med dig i dina statusar på Facebook . Du var också den person som hjälpte mig att släppa MIN  självcentrering och få mig att komma ur mitt eget huvud för en stund. Det spelade ingen roll hur utbränd, trött och slut jag var om du ringde och bad mig om hjälp eller hade det jobbigt så var det som om en energivåg  sköljde över mig och du sa ofta att jag hade en förmåga att få dig "på rätt spår " igen, och se det som faktisk var bra istället för att bara se bara det som var dåligt. Jag är glad att jag nådde fram till dig såna gånger för alla gjorde inte det . Inte jag heller jämt , men ofta och det kändes fint. Vet också hur glad du var över Liselotte , kuratorn på sjukhuset som kom att nå in i dig och som alltid tog sig tid för dig. Era träffar blev väldigt betydelsefull för dig och var du stressad eller inte helt ok tyckte du inte att det var någon ide att åka dit. Du ville verkligen använda er tid på bästa sätt . Telefon kontakt hade ni oavsett.  Du fick många insikter om dig själv under denna tid och kom också i kontakt med din barndom och började se och minnas saker som du glömt eller förträngt . Tror det var både skönt och jobbigt för dig med dessa minnen. Du fick en viss förståelse för dig själv och bitarna började falla på plats. Du började förstå att du måste sluta slå på dig själv och att det fanns hjälp ÄVEN för dig,  även om du grät varje gång du pratade om hur orättvist det var att andra fick hjälpen men inte du . Med facit i hand hade jag gärna gett dig min plats i turordningen och väntat själv . Älskar dig  "lilla syster " , kusin och vän , du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta var du än befinner dig och jag hoppas och tror att du nu fått den sinnesro du strävade efter !  Vila i frid Anna- Karin .....