Så här blev brevet med ytterligare tillägg och lite ändringar. Jag läste det på minnesstunden och det kändes fint ...
Avskeds brev till dig min fina kuin Anna- Karin !
Idag är det tungt , idag är det begravning för dig älskade Anna - Karin . Du blev bara 39 år. Du lämnade oss för cirka två veckor sen i stor sorg och saknad och vi står kvar med massa tankar och frågor om varför, vad hände och om vi hade kunnat gjort mer. Men vi försöker också acceptera och tänka att du nu i alla fall fått frid och att kampen är över och att du är en ängel som vakar över oss alla nu. Idag när jag gick till bussen, lyste solen jättestarkt och vackert och det kändes nästan som en vårdag. Tror det var du som lyste på mig och att du vill ge oss ljus mitt i det mörka denna dag. Din sista dag i livet hade vi tillbringat tillsammans . Vi köpte julklappar , provade kläder , köpte kläder och var på restaurang . Vi pratade också om hur vi skulle kunna hjälpa din syster Erika som hade det jobbigt . Det var viktigt för dig att hjälpa henne och det har jag berättat för henne. Vi pratade även om barnen och om att Isak skulle komma hem den 16 : onde och att du tagit ett beslut om att Wilma skulle komma hem då din adhd-utredning var klar och du börjat fungera med medicinen. Du kände dig trygg med att hon hade det bra där hon var . Ett mycket klokt beslut. Du försökte hela dagen få tag på Simon som hade sovit då du for och du ville hem till honom direkt vi kom hem, det var det viktigaste. Du tyckte du försummat honom lite på slutet , det har jag också berättat . Du pratade även om Kassandra . Jag är OTROLIGT TACKSAM att jag fick dela din sista dag i livet med dig, även om jag kan tycka att dina barn skulle ha fått den. Din mor och dina syskon skulle jag också önskat den . Att dom skulle få HELA dig den dagen .
Nu tänker jag tillbaka och minns. Jag minnns när du kröp i gräset och även stapplade på dina första steg i gröngräset bakom gympahallen på Alnö . Jag minns hur min pappa låg i gräset och fotade dig, han älskade att fota. Du hade röda kläder på dig och och du var såå söt , korten finns kvar. Min pappa och mamma tyckte väldig mycket om dig, likaså min syster Mariana och jag . Du var en del av vår familj periodvis då du tillbringade stor del av några sommarlov hos oss . Minns dina bus, och minns när du Mariana och Gunilla lussade. Ni var så fina och även foto från det hittade jag i ett av dina album. Du älskade att få vara med dom , dom var lite äldre än dig och dom lät dig vara med . Jag minns vilket känsligt barn du var och hur lätt du hade till gråt . Många gånger sa jag saker till dig så du skulle börja gråta och när mormorhörde att du grät skyndade jag mig att be om ursäkt och bad dig att inte säga något. Detta har jag tänkt på många gånger och ångrat jättemycket. Tror jag var lite avundsjuk på dig då du kom att bli den som mormor hade närmast hjärtat, för innan du föddes var det alltid jag och mormor. Mormor var en jättviktig person i ditt liv. Minns våra finlandsresor med henne :) Minns när vi var med i en reklamfilm på båten. Minns att när du blev äldre hade du också nära till skratt och vi hade ofta en tyst kommunikation du och jag då vi ofta tänkte och kände lika , vi kände ofta mer än andra . Vi var lyhörd för sånt om inte sas och hade god intuition. Vad jag också minns är ditt engagemang med barnen som betydde allt för dig och som kom att bli din drivkraft för att orka LITE TILL och resa dig efter "fallen " . Minns dina resor till din "oas" i Dorotea dör du fick vila och bara vara. Tror dom betydde otroligt mycket för dig och jag är glad för allt Karl-Fredrik gjorde för dig. Blev ofta förvånad då du stack iväg i bilen med alla dina barn till Dorotea på helgerna , och ringde från bilen och nångång hade du även med din systerson Casper trots att du hade så mycket själv. Du sa att om du hade fyra eller fem spelade ingen roll och kunde du hjälpa och avlasta en annan så mådde du bra. Glad att jag blev den som fick ta emot ditt fjärde steg där du berättade hemligheter som var så smärtsam och jobbig för dig att du behövde få dom ur dig. Dom stannar i mitt hjärta för alltid och att jag fick förtroendet var STORT och säger också en del om vilka starka band som fanns mellan oss även om vi ibland var som katt och råtta. Sen minns jag tydligt dina rop på hjälp det sista året, dom ekade men ingen förstod allvaret :( Vad jag minns är VI och även andra visste ju var problemet låg men hjälpen var långt borta, och du hade varken ork eller driv längre att gå vidare med det. För det kan jag känna mig både arg och ledsen på både Socialtjänt och Landsting ,då jag själv många gånger ringde dom och försökte få dom att förstå allvaret. Jag kan tycka att ett liv med adhd och det kaos det kan innebära med ETT barn kan vara jobbigt . Du hade fyra , tre boende hos dig med massa "plikter" , möten , tider och ansvar du skulle fixa och ditt liv blev en kamp. FATTAR INTE att du fixade det så bra som du gjorde ändå . Du kämpade, slet och skrek men inte många hörde. FÖRSTÅR att du måste fly ibland , att du måste stänga av turbon du hade i huvudet med alla tankar , ideer och den hjärnverksamhet vi med adhd har. För även om du aldrig fick diagnosen så är jag rätt säker på att du hade det ,och det hade du ju också fått höra på sjukhuset att dom starkt misstänkte . Människor utan adhd skulle nog inte klara att flytta in ens en dag i vårat huvud. Synd att du inte hann få den hjälp du så väl behövde när du var såå nära , att du kunde fått den där den fanns så du hade sluppit hitta egna lösningar och som min läkare uttryckte det : - Du hittade din medicin innan vi gjorde det . Idag ska vi som verkligen älskade dig och som på olika sätt försökte hjälpa dig efter allas vår egen tro och förmåga ta ett sista farväl av dig. Vi försökte på lite olika sätt , ibland gjorde vi rätt och ibland gjorde vi fel . Ibland blev du arg , ibland blev du glad , ibland lyssnade du och ibland stängde du av . Väldigt ofta var DU den som lyssnade och stöttade trots din egen kamp. Tror det var ett sätt för dig att komma ur ditt "eget huvud" för en stund . Släppa dina egna problem och det jobbiga , men även en del av din personlighet och en mycket fin egenskap. Detta minne ska jag bära med mig ....den omtänksamma, generösa ,vackra , glada och roliga tjejen du var . Känns bättre att minnas det än det sista jag såg dig, då du låg i kistan . Jag ska minnas dom fina minnena och alla glada skratt. Idag vill jag också säga till dig en sista gång att det kommer att bli GRYMT TOMT utan dig, att du lämnar ett stort tomrum efter dig. Vill också berätta hur mycket jag älskade dig , även dom gånger vi blev osams och inte pratade med varandra på några veckor så fanns du i mitt hjärta och i mina tankar . Det är väl också det som är riktig kärlek att kunna ha skilda åsikter, bli lite ovänner och ändå veta var man har varandra och att det skulle bli bra igen. Ibland var vi medvetet ifrån varandra då vi periodvis inte var bra för varandra , men i tanke och hjärta bar vi varandra ändå . Anna - Karin du var som en lillasyster för mig och det sa vi också väldigt ofta. Du sa också väldigt tidigt att du ville bli som mig och berätta vid ett flertal tillfällen att jag var din förebild. Vad som var tråkigt var att du tog efter så många av mina negativa sidor och jag tycker det är trist att mina val och min väg i livet inte såg lite annorlunda ut och att du hade följt mig då istället. Du jämförde dig också ofta med mig och även andra och kände dig sämre . Du var så MYCKET MER än vad du förstod och du var bättre än mig på massor av saker. Något jag alltid var avundsjuk på var din förmåga att få dina hem att kännas så hemtrevlig, och du älskade dina hem och pysslade och fixade ofta där. Jag är glad för är att du kom till tro och att fann ro i kyrkan och att du de dagar det var jobbigt och du kände dig värdelös kunde känna dig älskad av Gud i alla fall , och att du ofta fick bevis på att bön fungerade. Du nämde ofta att du kände att Gud var med dig i dina statusar på Facebook . Du var också den person som hjälpte mig att släppa MIN självcentrering och få mig att komma ur mitt eget huvud för en stund. Det spelade ingen roll hur utbränd, trött och slut jag var om du ringde och bad mig om hjälp eller hade det jobbigt så var det som om en energivåg sköljde över mig och du sa ofta att jag hade en förmåga att få dig "på rätt spår " igen, och se det som faktisk var bra istället för att bara se bara det som var dåligt. Jag är glad att jag nådde fram till dig såna gånger för alla gjorde inte det . Inte jag heller jämt , men ofta och det kändes fint. Vet också hur glad du var över Liselotte , kuratorn på sjukhuset som kom att nå in i dig och som alltid tog sig tid för dig. Era träffar blev väldigt betydelsefull för dig och var du stressad eller inte helt ok tyckte du inte att det var någon ide att åka dit. Du ville verkligen använda er tid på bästa sätt . Telefon kontakt hade ni oavsett. Du fick många insikter om dig själv under denna tid och kom också i kontakt med din barndom och började se och minnas saker som du glömt eller förträngt . Tror det var både skönt och jobbigt för dig med dessa minnen. Du fick en viss förståelse för dig själv och bitarna började falla på plats. Du började förstå att du måste sluta slå på dig själv och att det fanns hjälp ÄVEN för dig, även om du grät varje gång du pratade om hur orättvist det var att andra fick hjälpen men inte du . Med facit i hand hade jag gärna gett dig min plats i turordningen och väntat själv . Älskar dig "lilla syster " , kusin och vän , du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta var du än befinner dig och jag hoppas och tror att du nu fått den sinnesro du strävade efter ! Vila i frid Anna- Karin .....
2 kommentarer:
Kikar bara om det funkar :)
Testing...
Skicka en kommentar